Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1851, sida 2

anlände till den videhåck, som tjenade till stångsel för kommunens ångar, såg han en vagn komma från slottet, och då han trångde igenom håcken igenkånde han Emmelina de Meseray, som melankoliskt kastade sina blickar ned i dalen. Margareta, vågkanten, linden, rosenbusken, klöfverfältet, alla dessa hans kärleks minnen utplånades plötsligt ur hans sjål, och Emmelina bild stod nu der inristad med elddrag. Vagnen, som hastigt for förbi, försvann snart mellan tråden. Fröken de Meserays milda melankoli trängde ånda till Arnoulds själ, och under mera ån en timme vandrade han i feverldar, omgifven af alla kårlekens magiska behag. — Just då satt Margareta gråtande i sin kammare. Då Arnould, vid återkomsten till sitt rum, geck att stånga fönstret, såg han genom linden Margaretas lampa sladdra. Detta sken upptånde åter hans passion: han påminte sig att den vackra flickan hade berusande ågon, blomstrande kinder, en retande mun och lofvande former, han kände, att om fröken de Meseray blifvit hans sjåls drottning. så hade Margareta ännu ej obetydligt välde öfver honom; och hans armar utsträcktes för att omsamna henne, hans läppar rörde sig för att kyssa henne.