Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1851, sida 2

bå den stackars Margareta denna afton nalkades fönstret med vatienkannan i handen, hade rosenbusken slåppt sina blommor och hyacintherna höllo pä att vissna. Detta ansåg hon som elakt tecken för sin kärlek, och började återigen att gråta. Under natten kringsvåfvade henne de skönaste drömmar, blandade med en och annan dyster skuggbild. Dagen derpå var Arnould mera sörsmådlig ån känslofull, och den stackars flickan försökte såfängt att le och skåmta, som under vårens första dagar: hennes leende var förenadt med bitterhet, hennes glådtighet med tårar. Så förslöt en vecka. Margareta hade förskaffat sig andra blommor att vattna, men hon såg icke mera till Arnould: Med hjertat uppfyldt af Emmelinas bild, begaf han sig till skogen vid Meseray; han kånde sig lycklig genom blotta åsynen af slottet; med blickar och tankar följde han de ljusa rökpelarne, som stego upp mot himlen, i sin själ tillbedjande sröken de Meserays ljufva och rena bild. Stundom drogos hans blickar från himmelen och slottet; hånförd af den nyväckta naturens aromatiska doft och af fåglarnes kårleksfulla sånger i skogen, betraktade han den grönskande mattan vid sina fötter. Han tånkte på den retande Margareta, på hennes tränande