om qvinnans kallelse och Minnans uppfostran. (Af Pauline Worm). Menska, vårda hvarje gnista. Af det heliga i dig: Sök det, fatta det och tvista Icke hur det kallar sig! (Tegner.) I. Bland de stora uppgifter, vär tid åtagit sis att lösa, år äfven denna: Hurudan bör gvinnans ställning i samhället vara, och huru akall den blifva hvad den bör vara? Fråganssednare del har en -Sibyllabesvarat sålunda: Gif qvinnan en sund, fri och sjelfståndig uppfostran, och hon skall blifva något, antingen hon år ogift eller icke, och gifter hon sig, skall hon veta att vålja med tanke och känslal väl kunde härvid invåndas, att uppsostran icke är allt, att alternativerna -hustru eller Ingenting icke så mycket äro resultaterne af den nuvarande uppfostran, som af de bestående lagarne och samhållsförhållandena; men den ej allt för otåliga reformatorn låter gerna de gamla behålla sina fördomar — allt hafva sin tid — vi vånda derföre blicken på det unga slågtet, som kan uppfostras att stå på egna ben och gå framåt i verlden utan att snafva. Man talar om den oss af naturen anvisade plats, hvarpå vi borde blifva stående; men betraktar man saken noga, så visar det sig måhånda, att den stackars naturen får skulden för mycket, som den alldeles icke kan rå för. Det står i bibeln, att Gud skapade qvinnan att vara mannens medhjelparinna; de skulle alltså hafva gemensamma intressen. Hafva de det nu? Ja, om man tager ordet intresse i dess lågsta och mest materiella betydelse — eljest icke. Vidare såger skriften, att Gud skaLUr HHye . 9. 972D— Fm .0 —922