Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1851, sida 2

Slottet de Longpräe såldes för att betala skulderna, och utan ett arf som tillföll Arnoulds moder, skulle den lilla familjen gått det tröstlösaste lif till mötes. Huset i Örigny, hvars vindslöjel retade vinhandlarens tånder, utgjorde en del af detta arf, och den stackars i förfall råkade familjen tillbragte der sitt lif under stilla dygder, saknande sin försvunna glans, men saknande åfven markisen. Taillefer skulle till fru de Longpre betala en lifstidsrånta af 18 R:dr, 20 buteljer hvitt vin, en kalkon och en gås; fru de Longprå besriade honom dock alltid från att lemna kalkonen och gåsen, men denna eftergift rörde vinhandlaren föga, emedan han alltid för sig sjelf bestred lagligheten af denna grundrånta, hvilken han endast ansåg som en f6odal-råttighet. , Emellertid skulle dock fru de Longpres vänlighet, hennes godhet mot de fattiga, hennes lugna vårdighet slutligen hafva gjort intryck på grannens hjerta, om vindslöjeln låtit honom sofva i fred, men den fördömde snisslaren gåckade och uppretade honom beständigt. En gång, en enda gång, då han öfverlemnade sina 18 R:dr till fru de Longprå låt han henne förstå, att hennes vindflåjel vore alldeles åfverflådig, emedan tuppen på kyrkotornet mycket vål visade vinden; men emedan han ej