Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1851, sida 2

— —AO —m:! 1-OAO-m.itiOilild— — Margareta, den stackars älskande slickan, som inbillade sig, att fadrren blifvit Arnould varse. — Fördömda vindslöjel! fördömda adel! mumlade Jacques Taillefer. Arnoulds samilj var af en gammal och ryktbar adel; man päminner sig ännu i dag der i landet dess fallna storhet och allt det onda den åstadkommit. Den ådla familjen hade verkligen gjort mera godt ån ondt, men minnet af goda gerningar år bannlyst från jorden. Markisen de Longprå hade gjort sig ryktbar vid M:me Pompadours förtjusande hof genom sin qvickhet, sina dueller och sina måtråsser. Denna narraktiga ryktbarhet ruinerade familjen: den pudrade markisen, det af damerna bortskåmda barnet, den muntre hofmannen förslåsade hela sin förmögenhet på perlfårgade klåder, sidenbyxor, fina och dyrbara vårjor, trolösa förförelser och framför allt små supger, glömmande hustru och barn, samt angelågnare om att då under lyx och nöjen, ån att göra sig välsignad och saknad af sina arfvingar. Han dog efter en piruett, utan att hafva gjort sig den mådan att skrifva sitt testamente. Man hade medlidande i orten med den stackars en kan, man förbannade minnet af den lilla narraktiga markisen, som icke efterlemnade åt sina barn annat ån ett löjligt minne,