Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1851, sida 2

darrande handen; några af de förtryckte lyftade stolta ett hufvud som dock skulle falla. Uti Origny var Jacques Taillefer den förste som hade den djerfheten att tala om slafveri och frihet. Besrielse-ideen som genomilade verlden hade åfven klappat på hans hjertas dörr, och han hade emottagit den som en gåstfri vård. Innan kort var han ålskad för denna plebeiska patriotism, som improviserat så många stora mån, och från år 1788 vågade han från sin dörrtröskel med håg röst predika resning mot privilegierna. Är 1789 omskapade han sitt vinfat till en talarestol, sin skylt till en vårdkas och sitt vårdshus till en konstituerande församling, hvarest lika många tal höllos, som buteljer druckos; den fordna berusningen var ett intet mot denna. Just vid denna tid erhöll han stora uppmuntringar till sitt ådla och farliga företag af ryktbara republikaner i hans hemort: den glådande och ådelmodiga Camille Desmoulins skyndade att taga hans parti, markis de Condorcet, tillskref honom ett smickrande bref, och den fanatiska Saint-Just, som knappt utgått ur skolan, reste åtskilliga gånger flera mils våg för att tråffa honom. Till trotts af vårdshuset, som lockade till dryckenskap och beslägtade passioner, förde Jacques Taillefer ett strängt patriarkaliskt lif.