Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1851, sida 2

bön, medan alla klockor kallade de troende till andakt. Utan betänkande följde vi den slig, som slingrar sig ned åt höjden och trädde med mångden in i klosterkyrkan. Bakom ett förgyldt galler, som höjde sig ötver en hvit marmortrappa, ljödo nunnornas röster. Allaredan var kyrkan, ester slutad gudstjenst, äter tom, medan vi, enligt resandes vana, qvarstannat derinne sör att se oss omkring. Straxt vid vårt intråde i kyrkan, hade jag sett, att vi, såsom fråmlingar, icke blifvit obemårkta af mångden, och det lider icke något tvifvel, att vi, i det en tillfållighet åtskiljde oss, icke begge hade blifvit sedde från klostret. Jag doldes af en pelare, medan min reskamrat stod tått vid klostergallret. Jag omtalar denna omståndighet, emedan den, säsom jag tror, var afgörande för hans öde. Allaredan begynte mörkret att tilltaga, och försänkta i drömmerier stodo vi ånnu på samma punkt, då jag på allvar trodde mig drömma, i det jag, efter att äfven de heliga systrarne asläågsnat, såg en af dem genom gallerporten tråda in i kyrkan. Seende sig ångsligt omkring, gick hon med snabba steg ned för marmortrappan. Enligt hvad jag sedan erfor af min reskamrat, hade hon med honom följande korta samspråk :