7 1111118 MN EROS Korrespondens från Skåne. Ett af de senaste numrorna af Helsingborgsposten innehåller en artikel -om det svenska folkets tillstånd i afseende på sedlighet, bergning och utsigter för framtidenhåmtad från ett af Fjellstedts pietistiska blad; kallad -Bibelvännen.Denna uppsats bår en alltför tydlig pregel på den ton och den anda hvarmed denna sorts reformvånner vilja upplysa folket. De skrika oupphörligt öfver att att ondska. och immoralitet taga dfverhanden, utan att göra sig reda får hvad som år positift och moraliskt rått eller icke. De tro att alla menniskostadgar och alla våra samhållslagar, åfven de mest orimliga, de mest naturvidriga åro alt betrakta som en grundtyp för det råtta och att all öfverträdelse af dylika, som icke kunna och, måhånda stundom icke ens böra esterlefvas, år ett brott, ett bevis på nationens demoralisering. Något ömkligare skråsinne i råttsbegrepp kan man vål knappast tånka sig. Hvad som nämnde artikelförfattare mest beskärmar sig öfver år den mångd af roåktabarn som födas nu för tiden. Detta år ett clamamus, som man alltid hört från stockpietisterna. Men vi skulle just vilja fråga dessa herrar textvrångare (icke blott af bibelordet utan ock af menniskohjertats språk) hvad det egentligen är för skilnad emellan en åkta och oäkta menniska, eller om någon dylik skilnad ens finnes till, utan i förvända begrepp, i brist på förmägan att se saken från dess sanna och naturliga sida? För att vidare förtydliga detta vilja vi anföra några ord ur en ånnu outgifven roman, hvars manuskript håndelsevis kommit oss i hånderna och hvari författaren, efter att hafva utvecklat en håndelse, då en båttre flicka blifvit tvungen att undangåmma sig kommit till följande Fellexioner. Das Weib soll selig werden durch Kinderzeugenanmärker efter sjelfva skriftens ord den med menniskonaturen förtrogne och i dess heligaste verkstad invigde Hufeland, och jag skulle önska Ut enhvar menniskovän ville med sullt allvar studera denne den ypperste af alla tiders medicinske skriftstållare. Jag kan således icke annat ån djupt beklaga hvarje qvinna, som, för att icke ståmplas såsom ärelös för verlden, i följd af en till orimlighet statuerad lag, medelst siftermålsbalken tvingas att lemna ifrån sig det käraste af allt hvad en qvinna kan ega kårt i verlden, neml. sitt barn, och anförtro det åt en annans vård, utan att ens våga bekånna sig som dess moder. Något djupare våld på menniskohjertat kånner jag icke. Geijer har i sina Minnenyttrat sig icke känna något olyckligare än dessa små, som äro slade i brånad och kastade på -verlden med förakt.. Huruvida G. genom dessa ord kommit sanningen nåra, kan dock med skål betvislas. Månget eller kanske de flesta af dessa barn hafva icke tillkommit mera onaturligt ån andra, oftast kanske under mera varma, renare och innerligare kårleksförhållanden ån mången föreställer sig, och med huru stort förakt de kastas på verlden derom kan den båst öfvertyga sig, som sett em moI I arr