Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1851, sida 1

En Äftonunderhållning i Paris l877. (Ur Erinnerungen aus Paris 1811—1848.4) (Forts. fr. N:o 97.) Om han tillade något mera var henne obekant, ty hon sjönk sanslös neder. Då hon åter uppslog sina ögon befann hon sig på sin sång, och omgifven af sina tjenarinnor. Don Gorteja hade redan afrest. Det kostade henne otrolig möda att minnas allt det som nyligen försiggått, och hennes tankar voro höljda likasom af en tåt dimma; plötsligen skingrades densamma, ånyo kånde hon blodet rinna i sina ådror, hastigt förde hon handen mot pannan, minnet språngde det iståcke som omgifvit den, hon utstötte ett högt förtvislans rop och nedsjönk åter i fullkomlig sanslöshet. En långvarig sjukdom följde på denna katastrof, endast sållan och oklart framstod derunder för henne minnet af det förflutna; hon hade tillochmed nåstan glömt namnen Don Gorteja och Anastasius. Lik en svag blixtstråle ilade stundom en redig tanke genom hennes feberheta hufvud, men denna ljusblick försvann åter hastigt, och omvexlande skratt och gråt, samt det ofta upprepade utropet: