Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1851, sida 1

och redan då kände hon, att ingen håämnd någonsin skulle förekomma henne förskråcklig nog, om Försynen åter förde honom i hennes våg. Håmnd! håmnd! var hennes enda tanke, och ehuru båda månnen, som sagdt år, voro lika straffvårda, så förlåt hon dock Don Gorteja, verldsmannen, hvilken hon aldrig älskat med passion, låttare ån Anastasius, den helige, brottslige presten, åt hvilken hon med den varmaste kårlek offrat sin dygd. Den åkta mannen hade skymfat henne, men den ålskade hade bedragit henne. Detta sår smårtade djupare, hatet mot den sednare var således håftigare. Den stora omsorg och kårlek Don Gorteja visade hennes son, såsnart han såg ljuset, kom henne stundom att glömma att han icke var fadren, och i följe deraf utvecklade sig håmndkånslan mot Anastasius allt starkare. Så föga Don Gorteja hittills bekymrat sig om sin maka, så förekommande och kårleksfull blef han nu, och då hon, öfverväldigad af moderskårleken, kånde tacksamhet för den godhet han visade mot hennes barn, så kom det småningom till ett nårmande emellan det åkta paret. Flera år hade redan förflutit sedan Anastasit sons födelse, och Don Gorteja syntes för verlden vara den lyckligaste man och fader,