ler mindre iögonsallande skadeglådje, dels utsarit mot den liberala saken. Men, ehuru dessa tidningars olåmpliga förfarande således icke torde behöfva vidlystigare demonstreras, så reproducera vi likvål, med ett par ords föråndrande, ur sista numret af Skaraborgs Låns Tidning följande, hvilket i allo öfverensstämmer med våra egna åsigter: Såsom tidningsskrifvare var Sandwall en af de radikalare i vårt land. Är den förfalskning begången, för hvilken han blifvit anklagad, så döma vi detta brott så strångt som någon, likasom vi ogillat åtskilliga öfverdrifter i Sandwalls politiska åsigter. Men lika mycket ogilla vi åfven de utgjutelser af hån och skadefröjd, som tidningar af mer eller mindre motsatt politisk fårg tillåtit sig icke blott öfver den fallne Sandwall, utan åfven och ån mer öfver det parti, som delat hans politiska åsigter. Det år ganska lått att håna en person, som icke kan försvara sig: det år enfaldigt att aldrig veta skilja mellan person och sak. Icke år en liberal politisk åsigt sördömlig, derföre att den hyllas af en moraliskt brottslig person; icke år någon person ett moraliskt dygdemönster, derföre att han år konservatif i politiken. Personerna, de måktigaste med de svagaste, de ådlaste med de såmste bortsopas från jorden, men id6erna, de eviga sanningarne, som de framburit mer eller mindre rena till menskligheten, ja sjelfva lögnerna — vare sig liberalismens eller konservatismens — de lefva qvar, och skola aldrig sakna förkunnare, så långe ord röra sig på en dödlig tunga. Det år sannerligen barnsligt, att lågga så mycken vigt vid Sandwalls person, att man påstår den liberala saken hafva skadats, eller att man förespår dess stundande fall, derför att Sandwall aftrådt från scenen.