Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1851, sida 2

upplysning om saker, som han redan i mänga år bemödat sig att glömma. — Gift? — återtog han frågande lika sakta som Alexis uttalat ordet — -kanhända; jag har aldrig kånnt henne, som denna lock tillhörde. Alexis kånde ånyo på asken. Io,-sade han, jo, ni har sett henne den olyckliga.Raimond svarade icke. Alexis pustade sitt rjo, jo.Marcillet uppsordrade honom ånyo att icke vilseleda honom, men Raimond fortfor att neka. Alexis började åter att med vilda åtbörder trycka håret, gnida det, hålla det mot pannan, och åndteligen då han, lik en hund som ångslig söker spåret, luktade derpå, kastade han det full af afsky på bordet, i det han åter framstammade: -Gist, och tillade: icke hon blef förgifven, han, som — bar — det — på — sitt hjerta. Matt sjönk derpå Alexis tillbaka i stolen, liksom om det endast under de rysligaste smärtor lyckats honom att samla några sakförhållanden. Raimond var synbart upprörd, och kunde lika litet dölja sin djupa rörelse, som förut sitt tvifvel. -Ja, svarade han med dof röst, -han blef förgifven, jag har aldrig tvislat der