Efter denna korta monolog öfverlemnade åfven han, likasom många andra, sin förseglade ask, och likasom Alexis gjort med alla de andra, grep han åfven med håftighet efter denna; men osåkerhet och tvifvel varade nu på långt når ej så långe som vid de andra föremålen. Sedan han med konvulsivisk brådska våndt asken på alla sidor, derpå ångsligt hållit den mot pannan, ropade han hastigt, men tydligare och mindre mumlande ån vanligt: Hår, svart hår!Med en krampaktig åtbörd utstråckte han händerne. Raimond stod ögonskenligen öfverraskad af en sådan säkerhet. Lik en skeppare, som vågar den farliga sården, oaktadt stormen hotar med undergång och, når han, utslungad på det brusande hafvet, icke mera fritt kan förfoga öfver sitt återvåndande, fann sig Raimond starkare hänförd ån han för få minuter sedan trott vara möjligt. Han hade trott sig försöka ett skåmt och måste nu underkasta sig en oförklarlig makt. — -Hår, svart hår! ropade Alexis åter. -Gud, min Gud! förskräckligt!— Det smårtfulla sått, hvarpå somnambulen utstötte dessa ord var ångsligt att höra. Marcillet, som stod bakom Aleciss stol i samtal med andra och endast tyckts hafva skånkt denna håndelse ringa uppmårksamhet,