Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1851, sida 2

gor, ån ett för honom mera främmande. Erkånnas måste dock att hans prononciation af svenska språket var ganska oklanderlig, då man undantager uttalet af vokalerna O och U, som ofta störde effekten af det eljest förtjenstfulla föredraget. Bland aftonens glanspunkter framstodo Bönen af Stradella och den svenska Folksången: Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord-! hvilka föredrogos med mycken känsla, och värma. Den sednare begårdes och sjöngs åter da capo, likasom åfven -Tösa på Svältera-, hvilken jemte den humoristiska neapolitanka folkvisan tycktes lifligt anslå publiken. Hr C. hade des artigheten att utom programmet sjunga den vackra Wermlandsvisan: -Ack Wermeland du sköna du herrliga land-! Det skulle såkerligen högt interessera Götheborgs musikålskande publik att åfven låra kånna hr C. såsom ope rasångare, och det år probabelt, att om hr C. före sin afresa gåfve en ny konsert på annan lokal, han ej skulle ångra den uppoffring af tid som derigenom möjligen kunde förorsakas. I anseende till någon reparation å farleden mellan Motala och sjön Boren år denna del af Götha kanal uttappad och skall påtappas först den 30 dennes. I går riktades vår stad med en ny tidning, kallad Skarpskytlen, hvilken, a 3 sk. bko numret, försåljes hos bokhandlare Philipsson och apothekare Svalander samt å Handelstidningens utdelningsstållen. Skarpskytten år — att dåma af det sått, hvarpå han nu för första gången presenterar sig — en rask och liflig ungersven, fårdig till skåmt såvål som till allvar. Vi meddela ur Skarpskyttens anmålan följande: I en tid då så många utaf våra statsmän och icke-statsmån munhuggas om det båsta såttet för landtförsvarets reorganisation, till betryggande emot yttre våld, torde åmnet för denna anmålan icke vara opåkalladt. Man vill nemligen, i fråga om landtförsvaret, organisera en allmån folkbevåpning; och i och för detta ändamål hafva skjutföreningar bildats på flera stållen inom landet. Meningen dermed år naturligtvis att låra de goda Svenskarne att sigta och tråffa rått, då de komma inom skotthåll, samt att således, hvar och en i sin stad, bidraga till att försvara sitt land — eller med andra ord att bilda skarpskyttar. Men vi hafva icke allenast yttre fiender att bekåmpa, vi hafva åfven fiender midt ibland oss, och dessa åro de sarligaste. Bland dessa fiender, råkna vi, utom det förlegades kåmpar, åfven de många oskick och kråftskador som betunga samhållet. Dessa tyckas måhånda obetydliga, men de kunna likvål i långden blifva obotliga. Inseende detta, hafva några vånner af framåtskridandet, associerat sig till en skjutförening, som på det oråttvisa och det skadliga åmnar vexelvis afskjuta allvarets kulor och skåmtets sparfhagel, till dess det faller och lemnar rum för något nyttigt och sodt.