J... u 9ä Detta nationalgarde har alltid visat sig säsom republikens varmaste anhångare. Redan den 13 Juni förlidet år hade inrikes ministern öfverlemnat till prefekten ett bemyndigande att såtta båda Rhendepartementerne i belågringstillstånd, men prefekten begärde och erhöll då sitt entledigande. Efter presidentens bekanta eriksgata blefvo nationalgarderna i Colmar och Muhlhausen upplöste, ja tillochmed dervarande pompierskorps, (på militåriskt sått ordnadt eldslåckningsmanskap) delade samma öde endast för att de vågat att midt för presidentens nåsa ropa några lefve för republiken. Då presidenten kom till Strassburg erhöll han af municipaliteterne och officerarne vid nationalgardet de tydligaste bevis på deras trohet emot republiken. Mera gjordes ej behof af, för att stadga beslutet att vid första lågliga tillfålle upplösa dem. Den 24 Februari voro alla gatorna i Strassburg uppfyllde af folket, hvaribland nationalgardet mangrant, som med enthusiasm firade republikens södelsedag. Öfversten får nationalgardet uttryckte sin ledsnad för det presekten ej tillåtit honom att dagen till åra hålla revy. Ofsicerarne begårde sina afsked, men ej den ringaste oordning ågde rum. Men beslutet om nationalgardets upplösning gick i verkstållighet. Detta var helt såkert ett ibland de ofårnuftigaste steg m:r Louis Bonaparte kunde taga, ty derigenom har han gifvit republikanerne tillfålle att hugga på honom med hans egna vapen. Man erinre sig hans vanvettiga försök 1836 att just från Strassburg intrånga i Frankrike, för att, såsom han behagade uttrycka sig, kullkasta en förhatlig styrelse, som sårat i synnerhet Strassburgarnes råttighet att vara bevåpnade för att försvara sitt fåderneslands lagar och institutioner. Nationalgardet hade neml. åfven då blifvit upplöst af Ludvig Philip. Vid interpellation i nationalförsamlingen har inrikesministern ej haft annat skål att anföra, ån att oordningar varit att vånta i Strassburg, och majoriteten öfvergick derpå till dagordningen. Man har under månaden mycket talat om en förändring i ministeren och i slutet af mänaden förklarade ,Moniteur Universel att han följande dagen skulle publicera namnen på medlemmarne af ett nytt kabinett, beståmdt att förena kring ordningens standar alla elementerna af den gamla majoriteten. Men ånnu har ej någon sådan publikation afhörts) och en annan fransk tidning såger: hvad betyder vål en ministerföråndring? Gåller Leon Faucher för mer ån Waisse? Odilon Barrot ån Royer? Fould ån Germiny? De Elyseiska Journalerna hafva under de sednaste dagarne skrikit på socialism och att revolutionen vore nåra att utbryta på alla kanter i Frankrike. Dessa journaler uppståmma en konsert af förskräckliga spådomar. La Patrie år orchesteranförare. Man tillkånnagifver att manifestationer skola ega rum på den dagen och den timman, man uppger antalet af de personer som komma att deruti taga del, men når några sådana förespådda manifestationer ej försiggå, år man nådsakad att taga sin tillflygt till de der kånde artiklarne af hartass-natur som vanligen börja med orden: man hade tillskrifvit oss från U. n. att ete. Sedan uppdrages en mörk tablå öfver alla de oordningar som såkerligen skulle hafva timat, om ej myndigheterna, iföljd af regeringens anordningar haft ögonen öppna. Det år tydligt att Elysen vill skrämma upp de rådda i landena, för att derigenom få dem att petitionera får förlångning af m:r Louis Napoleon Bonapartes presidentskap. Man oroar sinnena, paralyserar affårerna och vill åstadkomma förskräckelse öfverallt, förstås allt af intresse för ordningen, eganderåtten, handeln och industrien. Emellertid vill det ej gå något framåt får Elysen i fusionsfrågan. Framgången hos legitimisterna har varit ganska ringa. Man talar om ett helt nyligen från grefven af Chambord ankommet bref, hvaruti han på det beståmdaste motsåtter sig en fraktions af legitimisterna förslag om ett provisoriskt nårmande till bonapartisterne för att få presidentskapet prorogeradt. Detta bref skall anländt just under det m:r Falloux vistas i Ve