Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1851, sida 2

Öfver vilda öknar hemåt, — Då, når du alltmer fördjupar Dig i svåra dråmmar, dvåljes Jag vid minnets helga kålla, Och med himmelskt vemod skådar Bilderna af föremålen I din sålla barndomsverld. Snart i förra drömmens villor Råkar du igen. Men mins då Mig och rosorna, jag gaf dig. Jag år ju din första kårlek, Ja, en suck ifrån Guds hjerta, Gjuten i ditt bråst. Ack! förr Stårde ingen ljufva hvilan, Som vi njöto vid hvarandras Trogna hjertan. Men en mörkrets Ande breder svarta vingar Öfver himlens klara solhaf, Och min bild bortskymmes då Af förvirrande gestalter, Danade af dråmmens hånder. Men, år jag din första kårlek, Sjålens första, rena tanke, Skulle du vål kunna då Mig förgåta? Nej! i villans Drömmar skall du stådse blicka Under tårar efter mig. Och hvar skymt af mig, ditt öga Fångar inom tidens synkrets,