Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1851, sida 2

Förr du kommit; hvarför kom du Icke denna gång också, Att de hemska villosyner Jaga bort ifrån mitt hjerta? 0. nu andas jag ånyo Edens blomdoft i min dal. Tack får rosorna! Ett majfåält, Skönare än jordens, sostrat Dem. Såg, kunna de vål trifvas? Ty du har ju ofta sagt mig, Att det himmelska förtvinar Uti tidens dalar. — Engeln Leende tog nu till ordet: Hjertat, rent från verldens kårlek, Är Guds åkerland på jorden. Der skall du nu straxt plantera Rosorna, som jag dig gaf, Och med bån och kårlek vattna Deras rötter. Då skall himlen Blicka mildt på din plantering, Som den kalla dådens vind Fåfångt söker att förhårja. Hvarför jag ej förr kom till dig, Du mig frågar. Tunga lifvets Vvakosömn tillslåt ditt öga, Att du icke kunde se mig. Men du hörde mig i vindens Klagan kring den svarta stranden. Min nårvaro du förnam