gaste fåästningar ännu på många, många år icke kunna blifva så fårdiga, att de uppfylla sitt åndamål; och på en tid då vi ännu, för att bespara ett par hundratusen rdr, nödgas qvarstå såsom nåstan den enda nation i Europa, hvilken icke har ett universitet i sin hufvudstad, utan låter sin förnåmsta hågskola ruttna bort i en småstad! Man frågar sig då: Är då den civillista Sverige nu gifver, så ringa. eller har vårt konungahus några hemligt fråtande skulder, då dess önskningar, oaktadt alla de förhöjningar som redan år efter år blifvit beviljade och oaktadt landet så vål behöfde sina penningar till verkliga bebof, likvål ännu tyckas vara otillfredsstållda ); och gifves det då ingen möjlighet att en gång få slut på detta olyckliga system? Dessa frågor hafva vi besvarat så öppet och fullståndigt), att vi dersör trott oss förtjena något erkånnande; och om tidningarna icke i allt vore delade i tvånne partier, af hvilka endast det ena fåster något afseende vid det allmånna båsta, men det andra till den grad år innationellt, att, åtminstone om man får dåma efter dess organer, det oblygt gynnar vår dådsfiendes, Rysslands, intressen och säledes ännu mindre blyges för att söka befråmja alla inhemska parasit-intressen, borde vål alla i vårt land förena sig om att såtta en gråns för dessa pretensioner, som skada landet och skada konungahuset. Den djupa och allmänna ovilja, som dessa egoistiska stråfvanden framkallat och oupphörligt underhålla, borde vål våcka konungahuset till eftertanka och dess satelliter till sans! — Men det år icke så. I trots af allt framgår man på den slippriga bana, som man en gång betrådt. Man går uppföre i civillistan och nedföre i folkets förtroende.