Insåndt. Nordiska Harpotoner. Dikter från Landsbygden af Carl Welin. Mariestad, A. A. Berg 1850. Priset 24 sk. bko. För vånner af den fosterlåndska sången, måste det alltid vara af intresse att låra kånna åfven de okonstlade försök som en och annan gång anställas af individer, hvilka utan vetenskaplig bildning åndock röja otvetydiga sångar-anlag och tillfölje deraf kånna likasom ett inre behof att i toner göra sin verldsåskådning och sina känslor förnimbara. Hvarje vån af solkets andeliga lyftning måste derjemte med nöje lyssna till sådana toner, hvilka så att såga, åro utgångna ur folkets hjerta, besvarade af echot i dalen och skogen, uppståmda vid naturens moderliga sköte, der kånslan af Guds våsende, hans kårlek och vishet, ofta med underbar makt fattar hvarje rent och ådelt sinne. Den landtlige sångare som vi hår gå att anmäla, har, emellan trågna sysselsåttningar, vid spaden och plogen genom naturens betraktande samt genom nyttiga böckers låsning erhållit de tankar och intryck hvilka uttala sig i hans sånger. De flesta af dessa ådikter från landsbygden genomflåktas af en religiös känsla, som öfverallt finner anledningar till tacksamhet och glådje. Såsom prof på författarens poetiska förmåga, anföra vi för utrymmets skull endast följande stycke. Hoppets Engel. Sköna hopp, du milda engel! Ljuft du ler i lifvets vår; men din veka liljestångel båfvande i stormen står. Huru ljuf du år, jag funnit, då jag i mitt eden var. O! din stjerna för mig brunnit med en glans så himmelskt klar. Fast de luftslott ramlat neder som jag byggde fordomdags, hoppets engel ån mig leder på ett fålt med gyllne ax. Vinkar upp till gyllne randen af lycksalighetens land, till det mål der menskoanden svalka får sin långtans brand. Verldens irrbloss då försvinna, ty ett högre ljus går opp; I dess sken jag lår mig finna målet för min tro — mitt hopp! Vidare få vi hånvisa låsaren till den i bokhandeln tillgångliga samlingen, innehållande 32 långre och kortare sånger, dels af allvarsammare innehåll, såsom: Anderoster från naturen, Okenvandringen, Grafven, Påskdagen, Julottan, Andelig tröstt m. sl., samt naturskildringar, såsom: ÅAsknatten och morgonen derefter, Vintren i Norden, Vårsång, Sommarmorgonen, och Taflor från landsbygden, och dels lyriska stycken, såsom: Flickan i oskuldens vår, Jag henne ser, m. fl. Vi sluta denna anmälan med den Önskan, att många sådane sångare ibland folket måtte uppstå, ty hvad desse sjunga, bör åfven hos folket företrådesvis vinna bifall och återsvar, och en nationel, svensk folkpoesie, såmedelst uppvakna i den förgångnas stålle, hvaraf fornforskarne i sednare tider bemödat sig att samla de sista bortdöende ljuden. Ett folk som lyssnar till sångens toner, kan deruti ofta finna tröst och lefnadsmod under lifvets försakelser och mödor, om sångaren eger förmåga att lyfta dess tankar emot aningens ljusa höjder, till fridens och glådjens eviga, oförvanskliga mål! Häfderna lära oss åfven att uppSkhafta den nationan. 5 2. AHfraL etunaam