Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1851, sida 1

och, då han hade kommit henne ett godt stycke förbi, med förundran sett henne gå in i den nu afbrånda ladan. Den förskräckliga gåtan blef nu upplåst. — Hvad gagnade det den hämndtörstige ynglingen, den olycklige, barnlöse fadren, att de uppvåckte ett inbördes krig mellan tvenne byar? Ått hundrade singo plikta sör ett brott, som begåtts af blott en eller två? att omsider mordbrännaren blef utlemnad, och på det grymmaste afråttad? Den ömkligt mördade kunde icke kallas till lif igen, och den råtte upphofsmannen blef aldrig upptäckt. Ar 1559 då Ditmarsken eröfrades, då fem sockenfogdar (de enda af åtta och fyratio, som ösverlesde den förtvislade fruktlösa kampen) bönsallande svuro konung Hans åttling, den sedermera aldrig brutna, aldrig ångrade hyllningseden — då var Reimer ahet från Wimerstedt en af dessa fem, en gammal ungkarl på åttiotvå år. Slut. AAH. — ——