Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1851, sida 2

— kan han också upphåäfva giltigheten af din ed. — Har jag icke aflagt den inför Gud? invånde hon. — Nej visst icke, genmålte den unge mannen, du har svurit inför menniskor — menniskor kunna också sritaga dig från din sörpligtelse. Hår dyra, ålskade Erika! jag får plåtsligt ett lyckligt infall: jag drager till vår skyddsherre erkebiskopen, omtalar för honom vår sak och infattar sedan beråttelsen i en ram af guld. Penningar utråtta allt i verlden; och så mycket har jag vål af mitt arf och af mitt krigsbyte, att jag kan kåpa ett litet stycke papper, som tillintetgör ditt till hälften aflockade, till hålften aftvungna löste. — Men om nu erkebiskopen icke vill, om han icke kan . . . . icke vågar? frågade Erika. — Då går jag direkte till påfven, svarade den beståmde ungersvennen. Der uppstår såkerligen icke något hinder; och det år icke långre till Rom, ån att jag på några få månader kan hinna både dit och hem igen. Med vaknande hopp, och ack! med uppflammande kårlek kastade den sköna flickan sig i den eldige ynglingens armar. ——