VIII. Den påföljande hösten red Carsten Holm en Novemberdag mot aftonen från Hejde in i Holstein; hans våg gick genom Neuenkirchen. Som han just passerade förbi det vestligaste huset i byn — en något afsides liggande lada — hörde han derinne en qvidande ståmma. Han håll, steg af håsten, band den i en ring vid dörren och såg genom en liten öppning in på logen. Der låg på en halmhög en ung, skön qvinna med sitt nyfödda barn på armen. Den nedgående solen låt genom en springa på våggen falla en stråle rakt ned på hennes tårfyllda ansigte. Sakta småg han sig bort, satte sig åter till håst och red in i byn. Han öfvervågde just med sig sjelf, om han skulle meddela ladans egare eller presten den gjorda upptåckten, då han utanför ett hus varseblef tvenne qvinnor. Han håll in håsten, helsade och frågade: -hvad heter denna by?— Ni måtte vål icke vara någon Ditmarsker, svarade en af dem, då ni icke vet, att den heter Neuenkirchen. (Forts.) .HA ———