ställe esterlemnade besåttning, befunno sig allaredan i Holstein, då Ditmarskerne der höllo sitt intåg. Några af dessa följde vål de flyende på spåren; men utan att hafva kunnat upphinna dem, vånde de om vid grånsen, och förenade sig med sina öfriga landsmån, som under tiden hade kört de eröfrade vagnarne upp till byn. Det tagna krigsbytet var omåtligt: hela krigskassan, omyntad, ådel metall, konungens och hertigens silfver, dyrbara lösören och praktfulla klådedrågter, som voro beståmda för de tillåmnade segerfesterna i Hejde och Lunden; flere privata personers kassakistor, som en betånksam spekulationsanda hade försett sig med, för att strax börja handel med de plundrande soldaterna. Likvål var icke något för ögonblicket mera kårkommet, ån det stora förrådet af matoch dryckesvaror: några vagnar voro packade med slagtadt och plockadt fjäderfå; andra med Spåckade harar och rådjursryggar; andra åter med kokta skinkor och andra igen med bakverk, starkt öl gammalt mjöd, pråktigt vin — alltsamman till stort ösverslöd. Icke i Hejde, utan i Meldorp; icke af furstar och riddare, utan af bönder firades nu den tillämnade festen. I de rikt utsmyckade salarne, der natten förut Danmarks och Holsteins lysande adel fårlustade sig i sirliga och