Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1851, sida 3

VII. Natten till den adertonde Februari, året efter det stora slaget vid Hemmingstedt, sönstrade Reimer från Wimerstedt åter hos Erika Wollersien; men icke som den natten, då han, munter och glad till sinnet, dansade bort under den stjernklara vinterhimmeln. Obeslutsam, full af ångslan smög han sig nu på förbjudna vågar; dimma inhöljde hans gång; vildt fladdrade hans våta lockar för den kalla och fuktiga vinden och ugglan uppståmde sitt hemska midnattsskrån från Wöhrdens kyrkton. Han stannade framför den heliga byggnaden, der hans troph6, det gamla Dannebrog, satt imellan tjugofyra mindre fanor, ett minne från frihetsstriden — en helig relik för osödda slägten: krigarglådje håfde hans stolta barm, och en hoppets stråle trångde in i ynglingens åälskande hjerta; en ljus tanke upplyste dess mörker, liksom blixten det mårka regndigra molnet. Hastigt ilade han till jungfruns boning, och knackade sagta på det från gladare tider så vål bekanta fönstret. Det upplåts sakta till hålften, och en darrande ståmma hviskade: -Är det du?— Öppna båttre, Erika! jag medför goda tidningar, svarade Reimer likaså sakta; jag har varit i Meldorp.