Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1851, sida 3

stela hosdansar med sina nåder och fröknar, der svångde sig nu i muntra lekar de undersätsiga Ditmarskerne med rödbrusiga, sylliga bondslickor, prälande med nya och för dem sällsynta grannlåter af sjåderprydda hatiar, guldkedjor och ordensband. Hånande titulerade de hvarandra för hertigar, grefvar och friherrar; damerna voro alla durchlautige och nådiga. Reimer, Hans Alefeldts baneman, hålsades som fåltmarskalk och riddare af Dannebrog; Wolf Isebrand benämndes grefve al Oldenburg — ingen var mindre, ån junker. De många, till större delen okända instrumenter, som hade blifvit qvarlemnade, trakterades i vildt skårande missljud af infödda spelmån, hvilkas hela fårdighet annars inskrånkte sig till trummor och pipor. De långa med dyrbara damasttyger klådda borden glimmade af silsver, guld och slipad kristall, och åfverflådade af kostbara viner. Skål på skål dracks för Ditmarskens beståndiga frihet. En sådan natt följde på den evigt oförgåtliga sjuttonde Februari.