blick hade de unga, oldenburgska grefvarne med en från arriergardet samlad ryttarehop arbetat sig fram till hans undsåttning. För sent! Snart blefvo de skiljde från sina följeslagare och omringade. Då ett långre försvar var omöjligt, ropade den åldste: -Hederlige Ditmarskare! tagen lösen för vårt lif! begåren så mycket J viljen! vi åro grefvarne af Oldenburg!— Vi, svarade Wolf Isebrand, äro bönder na af Ditmarsken, och hafva ingen tid att g0ra några fångar i dag. Med dessa ord stötte han spjutet i ynglingens bråst; brodren föll vid hans sida. Slaget var förbi. Den stora, vålutrustade håren, hvars make Holstein aldrig hade skådat, blef innan middagen tillintetgjord; knappast en fjerdedel kom tillbaka — såsom det heter i visan: der förr redo fyra, rider nu blott en— och ingen såg sig tillbaka förr, ån han helt och hållet hade lemnat det fruktansvårda landet långt bakom sig. Hela Holstein, hela Danmark blef uppfyldt af smårta och sorg; i begge rikena fanns knappast ett adligt hus, deri man icke begråt en fader, en broder, eller en son. Förgåfves skickades såsom låsen penningar med, ödmjuka böner: Ditmarskerne, grymmare ån Hektors baneman, nekade att utlemna de sallnes