brands exempel att bortkasta harnesk, hjelm och sköld — de behöfde ju icke mera att försvara sig, utan blott att angripa och att dräpa. Den kongliga hårens stora mängd var dess eget förderf; hälsten af densamma skulle hasva kunnat röra sig friare, och låttare hafva ordnat sig igen efter den första förvirringen; dfveroch underbefål hade kunnat ses, höras och följas. Nu varseblefs blott den mångsaldiga dödssaran, nu hördes blott de sårades jemmerrop och fiendernas vilda segerskri, nu följdes blott den blinda fruktans ingifvelser. Det minsta antalet föll för Ditmarskernes vapen; flertalet drunknade utan sår i grafvarne, nedtrampades af håstarne eller af hvarandra. Likväl framlyste, midt i denna förfårliga modlöshet, icke få exempel på ståndaktigt och manligt förakt för döden. Det skånaoto gaf general Hans Aleseldt, tillikamed omkring femtio danska och holsteinska adelsmån och några högre officerare, som slåto sig till honom och kring det trehundra-äriga riksbaneret, det stolta Dannebrog, som var lemnadt i hans händer. Detta motvärn srälste några tusen slygtingar och ridderskapets ära; men icke den gamla, segervana riksfanan. Den ene af dess försvarare neddignade efter den andre; och sist af alla Hans Ålefeldt. I detta ögon