lik. Osvan jord måste de förruttna och uppåtas af vilda djur och rossoglar; deras ben uppslåpades som en gårdesgård på begge sidor om vågen imellan Meldorp och Hemmingstedt; i många år lågo de der, som en erinran om -de väldiges förödmjukelse och de ringas upphöjelse.Ditmarskerne drogo vidare fram öfver konungahärens lislösa lemningar. Stödjande det bleka blodiga hufvudet mot ett vagnshjul, låg Ebbe Geed just på den våg, Isebrand fårdades; skölden låg sönderhuggen, hjelmen klufven vid hans sida. Segerherren igenkånde honom, och yttrade kort: -Tack för sist, herr riddare! Båttre hade det varit för er, om ni hade följt min varning; men jag år skyldig er en tjenst; kan jag rådda ert lif, skall jag försöka föra er under tak. Knappast var det sista ordet utsagdt, förr ån en hillebard susade ned mot den sårades hufvud vid dådshugget hördes en röst, som vildt vrålade: -Riddareblod år icke båttre ån grefveblod; kortaste pinan år den bästa.Man upphann slutligen trossen. Alla vagnar voro öfvergifna; det fanns icke en lefvande sjål på någon af dem; långt före drabbningens slut hade de flygtat åt Meldorp. Äfven denna by stod åde och tom; de med lifvet undkomna, tillika med den på sistnåmnda