hvarvid mänga menniskor blifvit dödade och mycken förödelse för öfrigt anställts. FRANKRIKE. Åter har en minister dött, innan den vardt född. Det hette, att det åndtligen lyckats, att få ett kabinett till stånd med Odilon Barrot, Fould, Baroche och Malleville. Men i sista ågonblicket förklarade Malleville, att han betånkt sig, hvarpå hela kombinationen språngdes. Enligt -Const.år presidenten utan skuld hårtill, men från andra håll påstås motsatsen. Att skulden varit O. Barrots, eller att han åtminstone stått sig med vederbörande, vill synas deraf, att han blir mycket illa tilltygad uti en artikel i Constitutienel, som tillskrifver hela Februarirevolutionen O. Barrots fåfånga och åregirighet. Nu hafva imellertid majoritetens olika fraktioner tagit saken om hand, och utsett medlemmar till en kommission, som skall diskutera medlen att få slut på den transitoriska regeringen. Man betviflar dock högligen om detta steg kan rådda Frankrike. De aldra senaste notiserna från Paris af den 7 dennes, pr telegraf, förmäla, att Louis Bonaparte öppnat underhandlingar med legitimisterna om bildandet af ett defitift kabinett. Det förljudes, att nstionalförsamlingen år sinnad att taga sig päskferier. Följden häraf anses blifva, att bildandet af den definitiva ministeren uppskjutes tills församlingen åter börjar sina förhandlingar, alltså till början af Maj månad, den tidpunkt, då man måste taga i hop med författningens revision. Man hår ofta det påståendet, att presidenten vill behålla den nuvarande öfvergångsministeren under tiden och att alla de försökta kombinationerna strandat, emedan verkställande makten icke allvarligt önskade, att de skulle lyckas. En tidning antager imellertid en annan orsak till misslyckandet af de hittills gjorda sörsöken att bilda ett nytt kabinett. Presidenten, menar den, uppfattar nemligen den stållning, som konstitutionen gifvit honom således, att det år han allena och ingen annan, som har att bilda ministeren, och att han icke såsom en konstitutionel konung har att uppdraga detta vårf åt en politisk person, som våljer sina kolleger, blir ense med dem och slutligen föreställer det af honom sålunda bildade kabinettet till antagelse af chefen för verkstållande makten. Presidenten har dersöre icke uppdragit någon bildandet af det nya kabinettet. Han har talat med Barrot och blifvit ense med honom; likaledes har han talat med Baroche och Fould och blifvit ense med dem, och har nu trott, att når han, presidenten var ense med de enskilte medlemmarne af det nya kabinettet, så måste desse också vara ense sinsemellan. Men det har visat sig att detta ingalunda var händelsen, och således hafva alla de ministerkombinationer, som man framstållde som definitiva, strandat i det sista ögonblicket. Huru det ån förhåller sig, och hvar orsakerne ån må sökas dertill, att det nya kabinettet ånnu icke kommit till stånd, så år det såkert, att denna ovisshet ingifver mycken fruktan och ängslan. Ehuru man icke synes frukta får några oroligheter i den allranärmaste framtiden, så begynner man dock allaredan att göra sina beräkningar öfver de krafter, som vid en kamp skulle vara för, och de, som skulle vara emot ordningens sak,och man kastar naturligtvis först ögat på nationalgardet, som i det afgörande ögonblicket alltid bestämmer armåns hållning. Man vill således veta, att af 9 nationalgardeslegioner i Paris 3:ne åro obetingadt socialistiskt sinnade, trenne tvifvelaktige eller blandade, och på det högsta 3:ne, på hvilkas konservativa tånkesått man kan lita; dessutom åro alla sekundlöjtnanter, löjtnanter och kaptener, med få undantag, revolutionårt sinnade. Huruvida alla dessa beråkningar åro noggranna år svårt att afgöra; men att man räknar sina vänner em