resten snö och vatten — ty hafvet hade alIaredan öfversvämmat trakterna på ömse sior. Ett hastigt beslut måste tagas; men hvilket? Ingen vågade uttala ordet: -Reträtt.Konungen sköt skulden för den farliga ställningen på sin bror; denne återkastade den på de honom omgifvande holsteinska herrarne; dessa igen på Jörgen Slenitz. Men allt större och större steg nårmade sig den hotande faran; allaredan hördes vapenbraket och de kämpandes skri förut; allaredan visade sig oro och förvirring bland sotfolket; redan säg man slygtingar springande, vadande i vattnet på ömse sidor, ropande om räddning. Då var hertigen den förste, som nämnde det för en krigare så krånkande ordet. — Vi måste, sade han, draga oss tillbaka ut ur denna förbannade snara, och det på föff våg åt Meldorp till; der skola vi toga emot den dumdristiga fienden. Med bittra tårar i ögonen vände bröderne sina håstar, öfverlemnande hålften af kavalleriet åt sin stab för att komma fotfolket till hjelp och hindra fienden, om det skulle lyckas honom att trånga så långt fram. Med största möda trångde de sig genom ryttarehopen och trossvagnarne; och endast vördnad Öppnade för dem den våg, som sedan