tillslåts för så många tusende. De hade knappast sluppit ur trångseln, förr ån flygten blef allmån, till och med i den delen af håren, som ånnu ej deltagit i slagtningen. Såsnart konungen och hertigen voro borta, försökte de qvarblefne danska och holsteinska herrarne att uppråtta den förstörda ordningen, och antingen att förjaga en fiende, som hvarken till antal eller taktik var att frukta, eller åtminstone att utföra ett mindre vanårande återtåg. — Förgåfves! Mod, besinning, disciplin — allt var förloradt, uppslukadt af en okuslig ängest. Den vredgade himlen öfver dem, Jet trolösa hafvet på båda sidor; framför dem den håmndlystna, blodörstiga fienden. Blott en våg syntes ånnu öppen, och likvål var den den sarligaste af alla. Rytteri, fotsolk, kanoner, vagnar, officerare och soldater blandades, störtades, kullkastades, nedtrampades om hvarandra, till dess omsider de djupa grafvarne syntes såkrare ån sjelfva vågen. Många sprungo då frivilligt i vattnet, andra knuffades ut deri, och försökte genom simning eller vadning undslippa döden. (Forts.)