oviss kamp äll mötes; denna ovisshet, sköna fröken, binder min tunga. — I hänlelse ni icke, genmålte hon skåmtande, dessförinnan glömmer, hvad ni mer har att såga mig, så hoppas jag vi snart skola återse lvarandra. — Snat? återtog han suckande, slåppte hennes hind och tog efter sin fingerring, den han mel en mörk blick vred några gånger omkring fingret, drog den till hålften af och sköt der åter på detsamma. Ida blickade i glad seväntan ned på golfvet. Då dånade ännu et skott. De ålskande foro upp, som ur en dråm. ÅÄnnu en handtryckning, en själfull blick, ett ömt, vi återse hvarandra! och de danske riddaren tillika med alla de dfriga lade ut får att utbyta den låtta baldrågta mot vapendansens tunga stålbeklådnad. pr klostergården hållo konungens, hertigen och de öfriga anförarnes sadlade stridshåar, otålmodigt stampande; frustande och tugande de med skum höljda betslen. De hge egarne stodo fullt rustade i försalen, dr de blott väntade på det tredje signalskottt, för att genast stiga till håst. Hans Alefeldt framtrådde nu till de kungliga bröderne, och yttrade i en, som det tyck