Erika, eller kriget i Ditmarsken. af S. Blicher. (Forts. fr. N:o 81.) Plåtsligt dånade det första kanonskottet så, att fönsterna darrade. Dansen upphörde; instrumenterna tego. Kavaljererna bugade sig och förde damerna till deras platser; och i brådskan vexlades mången Om handtryckning, månget vältalande ögonkast, månget smickrande ord, sävål på allvar som på skämt. Man äterkallade i minnet nattens lustbarheter och tröstade sig för det hastiga uppbrottet med att så tillbringa den söljande dagen i Heide; ja mängen förålskad riddare uppbjöd allaredan sitt hjertas dam till de dansar som derstädes om aftonen derpå skulle komma att dansas. Inga skiljdes nådigare åt ån Ebbe Geed och den sköna Ida Ranzau; hon likvål med ett snart intråffande återseendes ljufva hopp — han med oro och hemska aningar. — Jag går, sade han, i det han får tredje gången förde hennes hand till sina låppar en