med det rika Ditmarsken. Det regnar gule ned i brudens sköte. — Det regnar vatten! mumlade konunger mellan tänderna, det ser jag och dereftet blod! — Måtte fan anamma ett sådant brållopsvåder! Han sporrade sin frustande hingst och begaf sig med sin svit ut för att taga de uppstållda trupperna i ögonsigte. I spetsen sör trettio tusende man höll på sin kolsvarta gångare gardets anförare, den jättestore Slenitz, stålklådd från hufvud till fot. Han hälsade de ankommande med sitt långa svård, slog upp hjelmgallret och yttrade: Med ers majestäts tillåtelse rider jag nu förut, för att bestålla en varm aftonmåltid och ett godt nattlåger i Heide.Kungen nickade och genmålte: Det kan smaka bra på en kall frukost. — Adjö sålånge, herr junkerlJunkern satte sin håst i raskt traf: det starka djuret pustade under sin tunga börda. Efter honom rullade gardets kanoner, och derpå de femtusende vidtberåmde och fruktade lanciererne. (Forts.) AA —