Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1851, sida 1

— Men Jag, inföll Iebrand helt kärst, år nu af samma tanka och mening som Holm; det år icke rimligt, att han hvarje gång skall gissa orått. Förra gången trodde vi honom och togo fel; såtta vi icke tillit till honom denna gången, kan det hånda, att vi också taga fel. — För att icke rent af misstaga oss, ropade en af föreståndarne, kunna vi ju befåsta oss på alla tre stållena. Det år icke så långt emellan, att ju de andra icke skulle kunna komma de håftigast angripna till undsåttning och hjelp, och delar fienden sin styrka, år det ju nådvåndigt att vi åfven dela vår. Håremot invånde några: att undsåttning — i håndelse af ett förenadt anfall på ett stålle — kunde komma för sent; och för dem vid Busum göras omöjlig, når slussarne öppnades och Ditmarskens lågland sattes under vatten. Slutligen, efter lång rädplågning, fick den mening dfverhanden, att alla vågar till Nordditmarsken borde starkt befåstas; men den till Hemmingstedt svagast besåttas, emedan den af naturen var starkast. Flertalet af rådet ansåg för tillråckligt, att man på detta stålle posterade blott en fånika och ett par kanoner. (Forts.)