Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1851, sida 1

V. Det var söndag, tidigt om morgonen. Bönklockorna ringde; de ljödo doft och sorgligt i den grå, af dimma uppfyllda luften; det låt som når det ringes för lik — som om det vore Ditmarskens frihet, den man bragte till grafven. I trenne dygn hade ett starkt tåvåder helt och hållet förändrat landets utseende: snön var försvunnen från tråd, tak, backar, dikeskammar och åkersryggar; blott på renarne och i groparne låg den ånnu qvar; långa hvita och svarta strimmor betecknade det flacka Ditmarsken. I Wöhrden höllo de syratioätta råd; dit hade ock församlat sig en stor mångd af menniskor, såvål från hela landet, som ifrån de nårmaste socknarne. Meningarne voro mycket delade: många voro för fred; likvål ånnu flera för krig.