Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1851, sida 1

J2 När de olika klassernas förhållande till hvarandra föråndrades, föråndrade äfven ordet folk sin betydelse. Ända dittills var folket nåstan dfverallt slaf. Placeradt kraftlåst på samhållets lågsta trappsteg, uppbar folket hela tyngden af detta samhålle, der det ej hade några råttigheter, men ofvan om sig såg endast herrar, och hvarest alla dess pligter kunna sammanfattas i denna: en absolut pligt att blindt I lyda. Religionen ensam höjde folket, men i en annan sfer, och det år kristna religionen som folken hafva att tacka får förmågan att efterhand kunna resa sig från sin förnedring. Ty kristendomen förklarade menniskorna vara barn af samma fader, bröder i kristo och, såvål efter naturens som nådens ordning, jemlika med sina förtryckare. Motsågelsen emellan den religidsa tron och den sociala verkligheten skulle nödvåndigt åstadkomma antingen rättelse i det sociala eller afskassandet af tron. Sedan kommunerne alstrat bourgeoisien, allt efter som tråldomen försvunnit, bildade sig midt i skötet af feodalismen en helt ny klassisikation. Nationen delade sig i srålse och ofrälse, och denna distinktion fortfor att under olika benämningar erinra om det gamla slafveriet, endast modisieradt men ej förstört; ty slafveriets grundkaraktårer, neml. på ena sidan beroende, och på den andra vålde, existerade ånnu i den sociala organisationen. Tillerkånde man folket några råttigheter, hårledande sig snarare från en tyst fördragsamhet, från koncessioner: alltid återkallbara, ån från uttryckliga lagar, så violerades likvål dessa råttigheter ostraffadt, och många förnekades helt och hållet folket, hvars tillstånd blef så uselt, att man, för att riktigt kunna begripa huru så kunde hånga tillsammans, liksom helt naturligt föll på idben att antaga, det menniskoslågtet bestod af två racer, så helt och hållet skiljda ifrån hvarandra, att de ej utan en slags tidig författare beskrifver sakernas stållning sålunda: -Med ordet adel förstås dem som åro fria och som ej betala till konungen någon skatt. Om den utmårkande karakteren får adelsmannen således var att vara fri, var den deremot hos folket att icke vara fritt. Hvad var då folket? Jo, de som brukades till soldater, i fredstider underhöll konungen, odlade jorden och åstadkommo allt hvad för menskliga lifvets uppehålle var nådvåndigt, de som voro nedtyngde under svåra pålagor, dese utgjorde folket! De priviligierades förmätenhet gick så långt, att de till den åsigten att alla voro bröder svarade: att det icke sanns något brödraskap emellan dem och solket, att de icke ville att skomakares och skoflickares barn skulle kalla dem bröder; och att det var lika stor skillnad emellan dem och folket, som emellan herren och drängen. En gång når det adliga ståndet skulle inför majeståtet klaga deråfver, att folket var öfvermodigt, uttryckte talmannen sig sålunda: Eders majeståt, jag blyges att för Eder repetera de talesätt, som man nu ånyo begagnat för att skymfa oss. De jemsöra Eder stat med en familj, bestående af tre bröder. De såga att presteståndet är åldst, adeln yngre och folket yngst. Uti hvilket uselt låge skulle vi ej hafva råkat, om sådant kunde vara sanvanhelgande kunde sammanblandas. En samI ( I I I