Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1851, sida 2

hade vetat att dölja sig, komma springande med ett litet barn på armen och straxt efter henne en soldat. Då hon icke längre kunde undkomma honom, vånde hon sig om och framråckte barnet som en sköld, emot förföljaren. Det lilla barnet utsträckte leende de små spåda hånderna mot den blanka hjelmen och den vajande sjäderbusken; men icke destomindre klöf barbaren dess hufvud. Hertigen nedsköt odjuret och räddade derigenom slickan; men hvarken han eller brodren kunde någonsin sörgåta det försårliga uppträde, till hvilket de varit vittnen. Tysta redo de in igenom det gamla Francisskanerklostrets mörka portar. Också himlen hade blifvit dyster och mulen; den drog ett tjockt töcken öfver jordens elånde. Det var stilla i luften och tydligt hårdes det aflågsna Vesterhafvets dofva buller — ett sörebud till sörändring af vind och våder. Under tillredelserna för härens inqvartering och förplågning i Meldorp och omkringliggande landsbygd, vandrade de konglige bröderna ensamma, med långsamma steg i resektoriets stora sal. Konungen stannade slera gånger och lyssnade. — Uvarifrån, sade han omsider, kommer det buller, som jag hår långt borta? — Från Vesterhafvet! svarade hertigen.