beviljade 100,000 rdr bko att utgå från och med början af 1850, ehuru förmålningen icke skedde förr ån i Juni. Då de neml. åt kronprinsen, såsom ogift, anslagit 25,000 bko, hade de naturligtvis icke låtit den för hans förmålning beviljade betydliga förhöjning utgå förr ån efter det förmålningen verkligen skett, om icke i den afsigt att kostnaderne för bosåttningen derigenom skulle vara bestridda, eller att de åtminstone icke skulle belasta statskassan. Om nu de 50,000 rdr bko icke hårtill varit tillräckliga (att 161,508 rdr dertill åtgått betvillas af mången och torde behösva verificeras) emedan kronprinsen, som skulle hemföra en rik brud, icke såg på hvad det kostade, — hvems fel år det? Är det de skattdragandes, som redan af sitt armod gifvit mera ån som erfordrades? Det år likvål icke nog härmed. Vår faderliga regering gifver oss derjemte den vånliga antydan, att den skulle gerna se om solket betalde åfven de öfriga kostnaderne, så att vederbörande kunde på en gång få nöjet inkassera 371,638 rdr 46 sk. 2 rst bko; ty den förklarar vål att konungen år sinnad att sjelf vidkånnas de öfriga 210,130 rdr 32 sk. Il rst, men man specificerar icke eller ens omtalar sådant (som utgör en helt och hållet enskild affår), utan biassister, icke heller reciterar man hvad som förut gifvits vid likartade tillfållen, om man icke vill hafva något dylikt. Det år synbarligen — hela verlden förstår det — en vink åt någon Rååf eller annan hedersman på riddarhuset att motionera, det folket skall betala alla de uppgifna kostnaderne. — Emedlertid torde det härvid böra anmårkas, dels att de af riksmarskalks-embetet åberopade anslagen till Gustaf 3:djes och kronprinsen Oscars förmålning gåfvos på en tid, då konungahuset icke på långt når drog samma reveny af staten som nu — i synnerhet var detta fallet vid Gustaf den 3:djes tid, — och att det således var både för staten låttare att gifva och för konungahuset mera nödvåndigt att erhålla ett I dylikt tillskott; dels åfven att, hvad de 600,000 rdrne till kronprinsen Oskar betråffar, det år oss vål bekant att denna summa till och med på den tiden, når stånderne gingo helt och I hållet i hofvets ledband och ännu icke lårt sig att våra nuvarande furstar betrakta fåderneslandet på ett helt annat sått ån de sfordna, ansågs vara oerhördt öfverdrifven. Vi kånna speciellt, att sjelfva den man — d. v. hofkanslern af Wetterstedt, — som skulle sörebringa och försvara denna proposition på riddarhuset, förklarade, att han aldrig i sitt lif haft någon så obehaglig kommission. Dessutom; om undersätarne skola betala dessa kostnader, hvarföre skola icke norrmånnen deltaga i bördan deraf? Men, framför allt! Mätte ständerne företaga hela denna hufvudtitel till ny ompråfning; ty det system, som nu följes, att oupphörligt endast bevilja nya förhåjningar deruti år ruinerande, icke blott för våra materiella tillgångar, utan åfven för detgamla, svenska förtroendet till konungahuset. Äfven de lugnaste och frommaste mån börja knota, då de se en konungasamilj, sjelf rik och begåfvad med den högsta hofhållningssumma, någon dynasti hos oss förut ågt, likvål begåra mera, under det att blott en liten del af dessa medel vore tillråcklig att underhålla och betydligt förstårka vår örlogsslotta, att komplettera en eller annan af våra fåstningar, som nu stå ofårdiga, når de behöfvas, eller till andra dyrbara och vigtiga åndamål. — Vill man likvål icke heller nu företaga en omreglering af hela hufvudtiteln; måtte man då åtminstone besluta sig till att såga nej till hvarje, åfven den minsta, förökning i den nuvarande civillistan, och energiskt dervid förblifva, till dess man kånner sig hafva mod till detta steg, — för vankelmodet så förskräckligt, men för det rena, sosterländska sinnet lika naturligt, som