Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1851, sida 1

— —65I56 FC— ständsbröders bifall, då jag föreslår, att i fredstid allt strandfynd och vrakgods, hvartill egare sig inom nall och år ej anmält, måtte, sedan bärgarelön blifvit asdragen, tillfalla den församlings fattigvård, å hvars strand det blifvit funnet och bergadt. Fyndet bör genast besigtigas, 2 . . värderas och till vederbörlig tullkammare för nådig behandling inrapporteras, det sednare dock icke om detsammas vårde uppskattas till under 10 rdr, emedan det år utan exempel att ett så obetydligt gods någonsin esterhörts al egare, sannolikt på grund deraf, att besigtuings-, försåljningsoch annan kostnad derå alltid ösverstiger godsets hela vårde. I sammanhang hårmed vill jag åfven uttrycka min önskan att bergarelönen för vrak och strandgods måtte mera låmpas efter råttvisa, billighet och lokalförhållander, ån hittills varit sallet. Denna lån år nu så ringa, alt ofta i stållet finnare och bergare få vidkånnas dryga utgifter för sin vålmening och sin hafda möda med tillvaratagandet af dylikt gods. Det tillkommer nemligen domaren i orten att bestämma denna lön. Bergare kunna följaktligen bli nödsakade att företaga flera långa tingsresor m. m., och detta utan ringaste ersåttning, för att slutligen kanske efter ett års förlopp eller mera, erhålla ett par riksdaler, kanske mindre. Följden håraf blifver, att man antingen ej vårdar sig om att berga vrak, då dermed fara år förenad, eller ock undan döljer och behåller det, i hvilket sednare fall man blifver tjuf. Den lag, som förbjuder en fattig fiskare att till eldbrand för sig och sin förfrusna familj anvånda till exempel ett stycke af en sönderbruten råstång, som han med möda och fara bergadt, utan yrkar dagsresor af honom för att angifva en sådan ömklighet, är, lindrigast sagdt, obarmhertig. Hade bergare rätt till högre ersättning, skulle mycket mera gods bergas, som nu söndersläs i brånningarne, emedan dess upptagande är förenadt med lisssara, men deremot med ringa ersättning. På grund af detta och i allmånna nyttans och sedlighetens namn, vill jag föreslå, att bergarelönen för strandadt och ur sjö upptaget gods, må, om detta öfverstiger i vårde 50 rdr bko, beråknad till en tredjedel emot godsets behållna vårde, samt till hålften, om det understiger 50 rdr bko; understiger det åter 10 rdr, må samma gods helt och hållet tillfalla bergaren. Slutligen anhålles om remiss af denna motion. Stockholm den 27 December 1850. Joh. Nilsson. I denna motion förenade sig Olaus Eriksson, Tobias Lind, Erik Christensson och Lars Rasmusson, alla riksdagsfullmåktige från Götheborgs och Bohus lån.