Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1851, sida 1

kepp eller gods inom natt och år aslordrar, dr tillfalla konungen, sedan bergarelön blifvit ler afdragen. — Råttigheten att berga slikt vrakgods vor en tid långt uteslutande förbeär igenom Kongl. Brefvet af d. 9 Febr. 1833 ohmäån frihet att biträda vid föresallande strandningshändelser, medgifven en hvar. — Konungens äganderått till allt strandfynd af ofvannåmnde beskaffenhet år dock ånnu gållande; densammas dfverlåtande på kustförsamlingarnes fattigvård år hufvudsyftet med denna motion. Jag vill i korthet redogöra sör bevekelseerunderna till denna framstållning, åfvensom sör det sått, hvarpå den föreslagna föråndringen bör grundas. Efter min tanka har alltid i vår lagstiftning, rörande strandvrak, legat mer och mindre barbari. Jag vill ej tala om den lag i åldre tider, som ej blott gjorde dylikt gods förbrutit, utan förklarade åfven de skeppsbrutne som trålar under den furste eller lånsherre, på hvars strand de blifvit vråkte, med mindre de kunde låsa sig med en betydlig, alltid godtycklig lösesumma. Det grymma och orimliga i en sådan lag förklaras af den tidens råhet; men huru öfverensståmmer vål med vår tids hyfsning ett stadgande, som så ringa ser konungens och statens vårdighet till godo att de låta dessa rikta sig af en olyckshåndelse — uppbåra en inkomst, som betingas af olyckliga likars tårar, jemmer och dödsskrån? Ingen kan neka att sådant i högsta grad strider emot kånslan af det passande. Denna hånvisar all vinst, som genom olyckan kan uppkomma, till hjelp åt andra olyckliga: hår de fattige i de församlingar, å hvilkas strånder fynden göras. Mot detta förslag torde tvenne inkast göras, men hvilka vi på förhand till besvarande upptaga. Det första torde blifva, att konungen och staten, genom asträdandet af sin ifrågavarande åganderått till vrakgods, skulle gora en för stor uppoffring. Denna uppoffring är dock isanning alltför obetydlig att ens böra nåmnas. Tullverkets råkenskaper utvisa nemligen att medelinkomsten af strandvraksmedel under sistsörflutna tio år utgjort blott 1,867 rdr 4 sk. 1 rst. och året 1842 visar derunder en behållning af endast 432 rdr 26 sk. — Det andra inkastet mot hår gjorda förslag blir möjligtvis: att kustförsamlingarne skulle i följd deraf erhålla en alltför stor och oförtjent fördel, då de i alla sall åro skyldiga underhålla sina fattige. Jag möter detta inkast med erinran först om det obetydliga belopp, dessa vrakgodsmedel, delade på många punkter af rikets vidstråckta strånder, kunna bestiga sig till för hvarje fyndort, samt för det andra om den förfårligt betungande fattigvård, som, i jemförelse med andra socknars, betungar kustförsamlingarne, i anseende till den mångd utarmade fiskare, strandsittare och orkeslösa sjömån, som der äro bosatte. Så till exempel har den församling, Morlanda, hvarest jag Johannes Nilsson år bosatt, nödgats begåra statsbidrag till sin fattigvård. Med blott 60 hemman måste denna församling underhålla hundradetals fattighjon. Förhållandet år enahanda med flertalet af Bohus låns och sannolikt åfven öfrige kustlånders församlingar. Jag tror mig derföre vinna respektive I hållen ett såkalladt dykerioch bergningskompagni, förhatligt i åminnelse; men sedermera )