Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1851, sida 1

högljudt till; blott der var det möjligt att höra sina egna ord. Nederst vid ena åndan af det långa, med silfverbroderadt duktyg beklådda ekbordet satt värden, den gamle, men kraftfulle och stridslystne Henrik Ranzau; i högsåtet, öfverst vid bordet satt trillingrikenas konung, som nyligen ditkommit från en seger öfver de uppstudsiga och hårdnackade Svenskarne, och från deras tvungna hyllning i Stockholm; till höger och venster om honom, nedåt begge långsidorna sutto hertigen, oldenburgska grefvarne, samt några af de förnåmsta adelsmännen och anförarne i det förestående kriget. Att kriget utgjorde samtalets hufvudsåmne år lått att tånka sig. Redan voro flere skålar druckna, då hertig Fredrik åter reste sig med sin bågare, vånde sig mot konung Hans och yttrade: -Min herre, konung och broder! Jag får hårmed dricka Eder Ditmarsken till:. I ett drag tömde han i botten den våldige bågaren. Konungen fattade sin bågare i det han sade: Jag tackar eder för skålen, och dricker eder hålften deraf till. Alla stodo upp och förenade sig i denna skål. Knut Gioe, herre till Krenkerup och lagman, var den, som drack sist och långsammast; och i det han munlade får sig sjelf: Förr ån du har skjutit björnen rigtigt.