de också ej medföra någon annan fördel, de ålminstone verka lugnande på landets innebyggare. Man kan vål tycka att detta år ett menlöst skål, som gerna kan och bör vinna afseende; men, så oskadligt det kan synas, vill jag åndock visa huru origligt det år, både uti grundsats och tillåmpning. De som ålska att sitta hemma uti god ro, utan att sörnimma något som kan skaka deras nervsystem, och som ej al något, ej en gång en tanke, vilja oroas, hafva i sanning ej de minst egoistiska anspråk, då de fordra att andra, som under mödor och omtanka förse dem med deras nödtorft både uti intellektuellt och materiellt hånseende, skola villigt göra betydande uppoffringar, som hvarken får den ene eller andre åro till någon nytta. Man borde vål icke fåsta sig synnerligen dervid, om ej skålet såge oskyldigare ut ån det år; och då det å ena sidan mötes med bifall, kan man å den andra svårligen undgå att deremot förklara sitt allvarliga ogillande. Men vårre ån sjelfva den felaktiga grundsatsen förhåller det sig med saken uti dess tillåmpning, för det bedrågeri, som, fast i båsta vålmening, blifver följden deraf. Man bör vål antaga att de som med öfverläggning yrka satsen, sjelfve ega så pass förstånd att de icke förlora all fattning, då erfarenheten sedermera visar dem hura otillråckliga deras anstalter åro; men det år icke alltid så med den bedragna allmånheten, som af de mer insigtsfulle lårt sig hvad de skola såtta tro till, och dervid sedan förblifva i stadig förtröstan samt med orubblig tillit till sin egen kraft att undanhålla det onda. Den som hyser en sådan mening, sinner det naturligtvis högst behagligt att lefva inom ett system af karantånsanstalter, och det så långe ingen fara år på fårde, hvarunder han tror att det år de välgörande karantånerna som skyddat samhållet; men ju mer man tyckt sig lefva trygg under instångningen, desto vårre blir det når illusionen på en gång försvinner, och för dem som med full förtröstan hångifvit sig uteslutande deråt, ligger missmodet nåra. De likna Gudsförnekaren, som förtröstar endast på sig sjelf, och deraf under medgången finner sig belåten, men som faller i förtvillan når motgången kommer, emedan han aldrig gjort sig reda för huru allt styres af en högre hand, hvars visa försyn bordt vara hans råtta tillförsigt. Hårmed vare dock ej menadt, som skulle en fatalistisk åsigt vara den rigtigaste, ty mellan denna och en obefogad sjelslörtröstan finnas många grader. En seglare på hafvet må ej tro att han genom några medel kan förekom ma ovåder, hvaraf hans skepp kan blifva skadadt eller förstördt; men han år derföre ej beråttigad till att under tanklöshet och overksamhet låta ovådret öfverraska sig, utan bör stådse vara beredd på att, når stormen kommer, genast kunna berga sina segel samt försåkra alla fartygets delar, att de ej må taga skada. Ett likartadt åliggande har åfven seglaren på tidens haf; han må ej tro att, genom kraften af hans eget jag, ingen ofård kan möta honom, men betånka att Försynen ej utan afseende gifvit oss förmågan af omtanka samt medel att till en viss grad hjelpa och förvara oss. Men vi skola vara kloke i vår omtanka, ej förbruka de medel vi ega, medan ingen fara år för hand, och dermed stå ohulpne når den omsider kommer. Den inpråglade och lått missförstådda låran om sjelfbevarelse, når fråga år om kolerasjukdomen, leder stundom också till ett föga hedrande drag af hjertlöshet mot de sjuke, och det oaktadt en vål bekråftad erfarenhet har lårt, att den som vårdar de sjuke löper vida mindre fara ån den som skyr dem. Sålunda beråttades förliden höst, huruledes sjuke, som legat om bord uti mindre fartyg på Göta elf och i skårgården, ej allenast icke fått flytta i land, utan äfven blifvit förnekade all hjelp derifrån, och fått lida af köld och vanvård, samt brist på tjenlig fåda för dem som deraf hade behof. Uti andra lånder skulle sådant ej hafva passerat så pass obemårkt som hos oss, men detta bår ej afhålla våra statsmagter från att gifva nådig rättelse får en annan gång. För att finna medel till sjukdomens, om ej förekommande, åtminstone mildrande i dess framfart, år nödvändigt att eftertånka qesg ar. —