Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1851, sida 1

— Jag ser dlikvål — genmålte rösten — ett spår af ingående, men icke af någon utgående. — Det år mitt! — tog Reimer till ordet. — Hvad för en mitt? — svarade Wolf. — Reimer från Wimerstedt — genmålte dende — jag var före dig Wolf Isebrand. Hm! hm! — brummade Wolf — det kunde du hafva sagt mig, lilla Erika! Dei år icke beskedligt af dig att hålla en årlig karl för narr, och låta honom springa i köld och snö för ingenting. — Blif icke så ond, Wolf ! — bad flickan — Jag trodde du bara. skåmtade med mig ty folk har sagt att du år god vån med ... Marie. Hon bor ju ej, heller långt hårifrån, och då går du ju likvål icke förgåfves. — Hör bara på den vipan!... Marie!.. — utbrast Wolf. — Jaså — tillade han straxt derefter, så har åfven du letat dig ut en fager ungersven med en smula fjun på hakan. Reimer sprang åter bort till fönstret, och yttrade något stått: -Fjun kan också blifva skågg, och en slåt haka kan vara lika så bra som en koppärrig.(Forts.) AA:: ERT OBEST EIA NTE