Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1851, sida 2

liga absolutismen, som slutit sörbund med den politiska absolutismen. Hos oss finnes dock ingen plats sör nägondera. Derföre ståller sig hår det ledande katholska presterskapet på frihetens grund och hycklar demokratiska principer. Huru litet allvarlig deras mening dermed år, synes af det andliga slafveri, hvars ok trycker så tungt på de katholska Tyskarne och de tyvårr så talrika Irlåndarne. Det år intressant nog att betrakta arten och sättet, hvarpå hierarkien äfven hos oss bemödar sig att vinna fast fot. Den förfogar öfver stora penningetillgångar, hvilka inflyta dels från de högtbeskattade rättrogna, och dels från Europa: från Frankrike, England och Tyskland anlånda årligen flera för det mesta i Roms propaganda bildade prester, hvilka fördelas i landet. Det helas trådar sammanlöpa i Jesuilernas hånder, under hvilkas inflytande de mest betydande katholska universiteterna, t. ex. det i S:t Louis, befinna sig, och hvilkas orden lemnar de skick: ligaste lärarne. Äfvenså hafva de uppsigt öfver alla katholska uppsostringsanstalter, särdeles öfver qvinnouppsostran. Under de sednaste tio åren har katholicismen vunnit allt fastare fot i de nya vestliga staterna; tillochmed protestantiska föräldrar söredraga många af jesuiter ledda uppsostringsanstalter, i trotts af de protestantiska konkurrenternas isver deremot! Plötsligt kommer nu den ofvan anförda håndelsen i Rom och bringar allt så mycket mera i harnesk, som just nyss striden emellan den biskopliga kyrkan i England och kardinal Wiseman upprört den lått mottagliga jordmånen. Isynnerhet i tidningarne få Jesuiterna springa gatlopp, man dundrar emot dem från predikooch talarestolar samt på öppna gatan, och det år lått möjligt att pöbeln någonstådes låter hånföra sig till tadelvårda råheter, sådana som vi redan mer ån en gång upplefvat i vår stad, hvarest oviljan mot katholicismen ånnu mer förstärkes genom den stora antipatien mot Irlåndarne, hvilka hår ty vårr bilda en ganska talrik pöbel. Vi måste nu hår plikta för de synder, som England begär på Smaragd ön, och hvartill Irländarne sjelfve till icke ringa del åro skulden. Österrikes diplomatiska besvår mot vår regering uppvåcka hår endast åtlöje öfver Wienerkabinettets förmåtna anspråk. Webster har afgifvit ett ganska kraftfulltsvar, hvilket Schwarzenberg torde haft svårt nog att smålta. Det år oss ganska likgiltigt, om denne minister, som tycks vilja att hela Tyskland skall dansa efter hans pipa, vredgas på oss eller ej; vi finna det tillochmed komiskt att först så sent rycka fram med besvår, hvilka han långt förut kunde hafva anfört. De bjeltemodige Magyarerna röna hår ånnu innerligare deltagande, och åro ett lefvande bevis på, att folken troget måste sluta sig tillsammans, om frihetens fiender åter förnya sina gamla förbund. (Forts.) — .— ——