Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1851, sida 2

och sörsåders tid, blott derföre att def så varit af älder brukligt. Till sin Konung har alltid folket haft tillit, och Sverige, utan Konung skulle för allmogen vara lika otänkbart som en församling utan prest eller ett hushåll utan husbonde. Till Konungen har folket från urminnes tid haft den fasta tillit, att han vill det som år rått, att han skyddar land och rike, han betraktas så som han kallas för landets Far-, till hvilken den fattige kan få vånda sig nar han det ratt behöfver och der han vet att han får rättvisa eller hjelp 2); skulle Kungen blifva i fara, då går man ur huse till hans försvar. — Sådan år i få ord den stora mångdens enkla politik. Derföre når Konungen reser genom landet, då år det en stor fest bland fotket 3), man samlas långvåg a ifrån för att se honom; man uppbjuder sina båsta bemödanden att visa honom uttryck af vårdnad och kärlek, och sedan förtåljer man ofta i vinterqvållen för de lyssnande barnen om de minsta små omståndigheter rörande monarkens resa, om hans person, hans klådsel, hans stolta utseende, hans vånliga tilltal, om den ståt som följer honom och mera dylikt, och bonden i sin stuga kånner sig stolt öfver att hafva en Kung, som har respekt med sig; det år som tycker han sig deri se ett erkånnande åt folkets mejestät, representeradt af monarken. Sådant har folket varit allt ifrån den tid då Gustaf Wasa satte sin lit till -Gud och Sveriges allmogeoch ännu 300 år och mera dertill år, så tro och hoppas vi, denna allmoge sig lik. Hvarföre skall man nu rycka folket från den öfvertygelse, hvari det har sin styrka och sin lycka — hvarföre skall man nu försöka att undergråfva den bergfasta grundval, på hvilken den lagbundna friheten hår uppe i Norden byggt sig ett örnbo 4), der den sitter trygg och ser öfver verlden medan stormen rasar. — Hafva vi anledning att föra ett ovåsen af klagolåt och förbittring, som gållde det att rådda oss från den mest förkrossande olycka? Det år oss sowöjligt att fatta något dylikt. Kan någon såga, att solket lefver i olyckligt betryck eller lidande, eller skipas lag och rått på ett vrångvist sått, eller år man i saknad af skydd för person och egendom. Nej intet af allt detta. Vi minnas hårvid ett uttryck som 1848 frambars till Konungen hår i Malmö af en deputation utaf allmogen, som instållde sig för att erbjuda H. M. en summa penningar ifcll det hade behösts för krigsrustningarna; dervid deputationens ordförande yttrade sig sålunda: Vi hafva mycket att tacka för; — intet att beklaga oss öfver. Och denna vackra bekånnelse tro vi att man ån i dag skulle få höra om man ville lyssna dertill. — Uvartill äro då dessa agitationer af nåden — hvarföre skulle vi befordra de demokratiska lärorna. Se vi till thronen, så måste vi glådja oss åt att der sitter en man, som är en af de ädlaste, en af de mest uppl, sta som nagonsin burit en spira, en man som ocksa derföre har hela Europas aktning, både bland de styrande och bland folken 5). Må vi besinna detta och hårvid fåsta den stora vigt, som denna omståndighet förtjenar. r ) Cirkuläret vidrör icke en enda omstörtningslära. 2) Märken det j fattige, som hafven verkliga behos! 3) Så går det åfven till når lindansare och andra gyckelmakare anlånda. 4) Förmodligen menas lejonkula. 5) Lyckliga Sverige! Skånska Posten . . 2 har nå aan wicsat dan aona fårataal.