Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1851, sida 2

Fäkta sågos barn och gubbe, sjelfva qvinnan fann sin fröjd Just hvar striden hetast glådde, men den segerkrans hon knöt At de tappre efter kampen utaf landsmåns blod dock flåt, Fransmåns —, som i döden gingo mot hvarann med trottsigt mod Och åt frihetens fantomer offrat tårar lif och blod. Men försonta nu i döden, grafven allt förlika kan, Slumra vån och ovän stilla liggande bredvid hvarann: Der en ärrig kämpe qvider, der en tapper yngling dör, Som i qvållens tysta timmar älskarinnans gråt ej hör, Der ett barn sin fader ropar —, modern der vid månans sken Söker i förtvislan sonen, finner blott — hans kalla ben. Rysande jag blicken sånkte, grep muskötten för att gå Siste man från barrikaden, jemmerrop då örat nå, (Forts.)