Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1851, sida 1

I morgon, Emil, sade hon, i det hon sakta lösgjorde sig ur hans armar. En tacksam handtryckning blef svaret. I anseende till Emils svaghet, voro de tvungna att ofta uppehålla sig på vågen; stundom anfölls han af håftigare blodhostnin gar och måste intaga sången. Han tycktes dock blifva båttre, då de nalkades målet får sin resa, och Agnes var outtröttlig i sina bemödanden för hans helsa och beqvåmlighet. Det var afton, då de stannade vid den boning, som så långe varit Berthas hem; ur stånd att yttra ett ord, under djup rörelse, intrådde de båda i de åde rummen — allt var i samma skick, som de hade lemnat det. I Berthas kammare qvarstod ännu harpan, hvilken, hade insöft henne till den sista fridfulla såmnen; hennes sång, hennes taflor, allt påminte så liligt om henne — Agnes nedsjönk på knå vid harpan, under det tårar tolkade hennes smårta. Tidigt den söljande morgonen hade Emil gått till grafven; Agnes ville ej ståra honom, men då det led mot middagstiden, kunde hon, angripen af en håftig ångest, ej längre stanna inne. Hon skyndade till kullen: der låg Emil, sanslös i sitt blod, ännu omfattande korset — han var så blek, så kall, som om han redan varit vidrörd af dödsens hand.