Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1851, sida 2

gubbens fötter, i det hon bönsallande höjde sina händer mot honom. -Jo, .. jo .. det år hans namn, svarade majoren, i sin ordning bleknande, under det stora svettdroppar utsprungo på den fårade pannan. Och ni ... ni år ..Hans olyckliga maka, ropade Agnes med bjertskärande ton, och hufvudet nedsöll på stolen. Bedöfvad af detta oförmodade. hästiga slag, förkrossad af bitter, onämnbar smårta förblef hon Jånge orörlig i denna stållning; men efter en stunds förlopp tycktes hon hemta sig, hon bad, bad tyst men ifrigt om styrka, mod, lugn i den svåra strid hon hade att utkämpa, och Gud bönhörde henne. Han sånde en af sina hugsvalande, tröstande englar till det sönderslitna hjertat, och styrkt, beslutsam, uppreste sig Agnes och nalkades mjoren. Han qvarstod förstenad, förintad ... han såg i henne ej annat, ån dottren till den man han mördat, den, som han i sitt blinda raseri gjort saderlös, och som derföre af en råttvis, hämnande försyn blifvit utsedd, att, i det hon förkrossade hans dotters hjerta, beröfva honom hans sista glådje hans ålders tröst. Fader,-sade Agues mildt bedjande — 7o, tillåt mig att få kalla er så, ty Jag eger ingen far på jorden — en rysning genomsor majoren, en rysning sådan, som skakade Kain, 4