Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1851, sida 2

då Gud frågade honom efter hans broder — Alåt mig stanna hår, -låt mig vårda Bertha som en syster, om hon kan se mig — 0, det förundrar mig ej nu att den arma så sörskräctes vid min åsyn. Ack, jag har gjort mycket, mycket ondt, förorsakat tvenne menniskors olycka . . . men jag år likvål oskyldig... sörlåt, o, förlåt mig .. unna mig den trösten att söka godtgöra bvad jag brutit. Ur ständ att kunna yttra ett ord, räckte majoren rörd ut sin hand för att upplysta henne; i samma ögonblick hördes en suck från Berthas rum. -Hon år vaken,hviskade Agnes, gå in till henne. . . bed får mig!Vid majorens intråde sade han dotter med den fordna, ljulva rösten: Sörj nu ej för mig, ålskade pappa; jag år åter frisk och här — hon lade handen på det oroligt kloppande hjertat — -här skall snart blisva lugnt.Kan du se henne? frågade sadren, utan att svara på hennes ord, ty han såg att det åter var ljus i själen. En lått darrning rörde de fina låpparne, men snart svarade hon ett tydligt: rja!(Forts.)